Skynda långsamt, eller skynda inte alls.
För precis ett år och två månader skrev jag det här inlägget: jag är lite glad. Jag hade rätt nyligen börjat promenera mycket och springa lite lätt, mest på grund av att jag var arbetslös och uttråkad och behövde någonting att fördriva tiden med. När jag skrev det inlägget hade jag kommit in från en löptur och var så jävla stolt. Jag hade nämligen lyckats ta mig runt min runda på tre kilometer och bara stannat en enda gång. Alltså det är så sjukt, jag minns än idag hur glad jag var och hur bra det kändes. Och nu sitter jag här, 426 dagar senare, och smälter det faktum att jag för ungefär 48 timmar sen sprang en mil. JAG SPRANG EN JÄVLA MIL?!?!
2014 efter tre kilometer. 2015 efter en mil.
Fem kilometer, som kändes som en omöjlighet när jag kämpade mig igenom de där tre gång på gång, är idag vardagsmat och något jag kan göra "bara sådär". Jag hade en liten tanke eller dröm om att någon gång kunna springa femman på under halvtimmen och de flesta gångerna gör jag det nu. På tävling kan jag till och med pressa ner mig till 27 minuter och 32 sekunder. Hur hände det ens?
Jag är så glad. Glad att jag låtit det ta tid och inte hetsat över att jag ska springa mer/snabbare/längre. Glad att jag höll ut och nötte där i början när tre kilometer kändes som helvete och bara tanken av att springa i uppförsbacke kunde få mig helt ur balans. Minns att jag läste om människor som beskrev löpning som ett sätt att koppla av, ett sätt att rensa hjärnan och jag bara "?!?!?!?" då det för mig bara kändes svettigt, flåsigt och jobbigt, men nu fattar jag! Jag var osäker på att ens kalla det löpning när jag lunkade fram, men nu känns det som en sån självklar del av mig. Jag löper inte alltid snabbt, men jag tycker att det är roligt och härligt och det känns ju faktiskt viktigare!
Jag vill tacka mina största fans Frida och Zarah för att ni är såna bra cheerleaders, min förebild och största inspiration Ellen för att du är så ball och får mig att vilja springa snabbare, längre och mer och så vill jag tacka min bästa löpkompanjon Sara för ständig pepp och för att vi springer så jävla bra ihop! ♥