lillklippen

Så blev det ju den 26 oktober och datumet som jag peppat och varit nervös inför. Denna donna skulle för första gången i sitt liv springa "på riktigt". Trots nervositet om hur jag ser ut när jag springer eller om jag är tillräckligt snabb för att ens ställa upp på nåt sånt här osv osv så gick det så jävla bra!

 

Innan jag ens visste hur banan för mina fem kilometer såg ut så hade jag tänkt att allt under 35 minuter var en bedrift, att då skulle jag minsann vara nöjd. Där någonstans mitt i ändrade jag mig och tänkte att jag var glad bara jag tog mig i mål. Jiiiiissses alltså. Jag är van att springa på plan mark och det här var raka motsatsen. Var det inte uppförsbacke så var det nerförsbacke och var man än kollade var det stenar, lera och löv. Långt ifrån en walk in the park med andra ord.

 

Och på en strålande tid!!!

*trumvirvel*

 

Stort tack till Zarah och Frida för perfekt cheerleading och megatack till världens bästa löpcoach och bad ass-runner Ellen för inspiration!