Kalla mig Lisa Leopardspringare
Är inte den som brukar skrytblogga så värst mycket, men nu skiter jag i det. Efter tio timmars jobb lyckades jag ändå sprinta mitt fortaste och klarade ÄNTLIGEN fem kilometer på 30 minuter, fan vad jag är bra! Det känns som att jag spräckt nån gräns nu, som att mina ben är snabba och the sky is the limit osv osv. Wunderbar! Att jag låg såhär i minst 15 minuter efteråt talar vi tyst om tycker jag:
Att sen komma hem, ta en dusch och bli serverad kräftpasta med curry satt som en s-m-ä-c-k vill jag lova (tack igen för matlådan Eva :)))). Nu blir det, om än lite sent, sänggång för fröken Nilsson så hon orkar baka, plocka varor och le sitt gladaste åt kunderna imorgon!